Linnea Lundin

Jag måste bara få skriva av mig med mina känslor och tankar, och berätt hur det hela gick till.

För er som inte har, eller har haft en hund kan inte förstå hur det är. Visst, ni tror er kunna föreställa sig hur de kan vara, men ni är inte ens i närheten av känslan. Ni är långt ifrån.
För er utomstående ser ni det som om jag bara har förlorat ett husdjur, en hund. Men verkligheten är den att jag har förlorat en underbar familjemedlem, en ljusglimt i vardagen. En alltid trogen familjemedlem som gjorde sitt bästa för att trösta när man var ledesn, alltid lyssnade, lös upp vardagen, fick en att känns sig trygg, med sin alldeles egna personlighet.
Uttrycket att hunden är människans bästa vän kan jag verkligen instämma på. Hon är som en lillasyster för mig, min lilla bebisplutt.

De är de sista timmarna med henne, hennes blick, hennes beteende, allt, exakt allt har fastat så väl i minnet. Specifikt de allra sista sekunderna. Jag och mamma var med till vetrinären och Betsy fick ligga i sin säng på golvet, bredvid mig, med huvudet tätt intill mitt, i mina händer, i min famn. Sekunden då hon somnar in, den känslan, när jag känner att det är över, när huvudet inte håller upp sig själv längre utan faller ner i mina händer, den kalla nosen trycks mot min handflata, de glömmer jag aldrig. Jag blev som frusen, kunde inte röra mig, kunde inte förmå mig flytta mina händer och efter det kom paniken. Tårarna bara spruta och jag reser mig, skriker och vill bara ut, därifrån. Det ilar av en känsla i min vänstra arm när jag tänker på det. Och lukten, den lukten där inne. Tillochmed den har fastnat. 
Det finns inte ord som kan förklara känslan då de sekunderna, de sista timmarna, de sista dagarna, eller alla de år som jag haft henne vid mig. Obeskrivligt, men på helt olika sätt.

Den stora skadan, det som tillslut orsakade det hela, var söndagen den 14e mars, då hon halkar här utanför dörren och gör illa det vänstra bakbenet. Inte kunde jag då förstå vad det skulle leda till. Och jag tar åt mig skulden, vad ni än säger och hur mycket jag än vet att jag inte ska, så tar jag åt mig den. Det var jag som inte stängde dörren riktigt, det var jag som sen trissade upp henne ute, på den hala marken. Ja, jag tar åt mig skulden. Hon kämpade i början och hoppade på 3 ben, men tillslut fungerade det itne längre, hennes nästan 14åriga kropp orkade det inte helt enkelt och hon slutade använda båda bakbena mellan onsdag och torsdag någongång. Det var så synd om henne, men man blir så sjukt egoistisk och ville bara inte släcka det underbara livet. Det är ändå vi som tar beslutet, vi som tar henne dit, dit där det tog slut.

Men nu, efter 1 månad. 1 månad av sorg, saknad och tomhet. 1 månad som varit fruktansvärd.
Jag finner inga ord, inga alls. För det finns inte ord värdefulla nog för att kunna förklara hur mycket du var, hur mycket du betydde. Det finns ingen annan som kan förstå, verkligen förstå. Du var det finaste jag visste.
Du var absolut världens bästa vovve, min bebis, min ängel, min bästa vän. Jag saknar dig så det gör ont.
Jag älskar dig Betsy ♥

30/4 1996- 22/3 2010 

Sovgott hjärtat, så ses vi så småningom ♥