Linnea Lundin

En sak som jag såg häromdan var dehär. Nummer 32 på Linnea Axelssons bilddagbok. Jag kan lova att det satte ett leende på mina läppar.
Att så lite, som en ynka mening på internet kan göra så man blir så glad. Att de få svarta bokstäverna på skärmen kan få en att må så bra. Det är otroligt.
Det är någonting vi människor borde tänka mer på, att vårda och ta hand om dom vi har och bryr oss om. Att berömma dom eller ge fina komplimanger lite oftare.
För ansträgningen är inte speciellt stor, men glädjen och självkänslan det skapar är enorm.
Att bara berätta hur mycket någon betyder för dig, hur fin någon är, eller hur bra, eller hur underbar han eller hon är. Fäll en extra sån kommentar. Det gör så mycket mer än vad vi tror.
Jag kan börja här och nu: " Tack så jävla mycket alla som läser min blogg! "
Jag skulle kunna fortsätta med att berätta hur mycket mina vänner, eller de jag älskar betyder. Men det kan jag säga personligen till dom, det skulle betyda så mycket mer. Jag menar inte att jag inte ska skriva om folk här på bloggen, för det ska jag.
Men det får vi ta en annan gång.