Linnea Lundin

Jag längtar till det mer än något annat just nu, samtidigt som jag är livrädd.
Någongång i vår ska jag operera min käke. Jag ska flytta bak underkäken. Jag har 2 olika val av operationer.  Valet är mitt - riskerna och biverkningarna är olika.
 * Jag kan riskera att mista känseln över hakan för resten av mitt liv. Direkt efter operationen har jag ingen känsel alls över hakan/underkäken. Det kan ta upp till ett år innan den är helt återställd, om den blir det fullt ut över huvudtaget. Denna operation kräver endast tandställning ca. 6 månader efter min operation och sen är jag i princip klar.
 * Eller låsa käkarna - koppla ihop övre och undre tandraden med varandra i en hel månad. Inte kunna öppna munnen en endaste millimeter på en hel månad. Flytande vätska till mat i en hel månad. Ca. 1 års tanadställning och andra regleringar av käken. Men ingen risk att tappa någon känsel.

Utan operationen kommer dessa 10 år av tandställning vara förgäves, med operation kommer min vår/försommar bli ett helvete.
Efter operationen kommer jag vara uppsväld som en fotboll och alldeles blå i ansiktet. Vackert.
Men vet ni vad, efter operationen kommer jag för allra första gången i hela mitt liv kunna le med öppen mun utan att skämmas! Kunna prata, skratta och le inför folk, gå förbi folk som ser min profil utan att skämmas. För första gången i mitt liv.
Nu har jag konstant smärta i käkarna, som sedan leder till huduvärk och ibland migrän. Mitt underbett blir bara värre och värre för var dag som går, det blir jobbigare att slappna av, konstant spänner jag mig. Jag sluddrar lättare på orden och jag har svårt att sova på nätterna p.g.a. att det gör ont i käken hur jag än ligger med huvudet. Varje sekund, varje tugga, varje ord, varje stund jag har munnen stängd, då känner jag spänningarna, jag känner hur tänderna inte passa mot varandra. Jag känner mig fel helt enkelt. Skrattar jag, antingen skäms jag eller håller för munnen med händerna. På kort är det enda jag ser i princip mitt underbett. Jag tror det är få som egentligen förstår, jag själv trodde aldrig det skulle vara såhär jobbigt och tära såhär mycket på mitt psyke. Men det är fruktansvärt tufft. Speciellt de senaste dagarna.
Min högsta önskan just nu är att kunna få le på ett kort. En värdslig sak egentligen, jag vet, men för mig är det så stort.

Idag fick jag mer information om operationen, tar jag den operation då risken för att tappa känseln finns, kommer jag vara klar med allt detta innan studenten. Det skulle betyda så oerhört mycket för mig. Det finns inte ord som kan berätta hur mycket.
Jag har ett datum i mars, men det måste nog flyttas fram p.g.a att tandställningsarbetet inte hinner klart. Men innan sommarlovet är min operation gjord. Vilket betyder att jag kan få en fin sommar trots allt. Och jag kan t.e.x få chansen att gå på peace and love (sett väldigt mörkt ut ett tag). Jag kan få chansen att må bra.