Linnea Lundin

Igår när jag gick på stan på förmiddagen passerar jag ett gatuhörn, inte speciellt i skymundan och där sitter en man i 30-års ålder. Han har precis hällt upp sitt knark när jag kommer gående, redo att snorta i sig. Jag stannar upp och fångar ögonkontakt med killen, hans ögon förmedlar en känsla av olycklighet, en känsla av "nej jag vill inte alls sitta här egentligen, men jag har helt enkelt gett upp". Ungefär som om han tänkte, ja okej, hon ser mig, men nä, ja orkar inte ens bry mig. 
Jag går vidare, betagen av blicken, betagen av att det finns människor som faktiskt lever detta liv. Och att denna kille gör det, öppet mitt på stan, runt halv 11 en tisdag förmiddag. Det blev mer verklighet. Borde man i ett sånt tillfälle gjort något annt än att bara gått sin väg? Kan en okänd människas ord göra skillnad? Jag vet faktiskt inte, men den blicken, den blicken sitter kvar i mig. Det var som om han bad om hjälp. "Sträck mig en hand och hjälp mig upp från trottoarkanten, för det är faktiskt inte speciellt bekvämt egentligen".
Man kan fundera vad det är som fått honom att hamna där? Är det hans egna misstag, någons annans fötjänst eller föddes han in i en värld av knark? Alla har de sin historia, alla har de sitt öde. Alla har vi vår historia, alla har vi vårt öde. Är kanske vi i Sverige för självupptagna och inkompetenta till att gå till de i en lägre samhällsklass, bara visa något stöd till dom som faktiskt behöver det?
En liten grubblande tanke från min sida. Tack och hej!