Linnea Lundin

Nu, efter Desperate ska jag krypa ner framför nåt avsnitt av vänner och somna så. Vet inte vad det är, noll inspiration hit, noll inspiration till övriga livet just nu. Ta det inte fel, visst vill jag leva. Men det känns som om jag inte riktigt hittar tillbaka dit. Till livet alltså. Vägen tillbaka efter operationen var längre än jag trodde. Vägen som insidan tar. Det känns som om nåt fattas. Som att jag inte plockat ihop alla bitar igen, inte byggt upp mig själv helt än. Allt är skört för att rasa, och jag trivs inte med vardagen som jag gjorde förr. Jag vet inte vart jag har allt, eller vart jag vill ha det. Jag har arbetat hårt för att komma hit där jag är nu. Men denhär platsen är inte som den förra. Varför vet jag inte. Nej, jag vet inte.