Linnea Lundin

Var som sagt på sjukhuset hela förmiddagen med mamma som sällskap. Besökte 4 olika ställen, träffade x antal olika läkare o.s.v. tog prover, grät, tog prover, skakade, fick info och grät lite till. Jag är livrädd.
Mötte upp Lilja som också varit på sjukhuset och lunchade på Sibylla. Kort skoldag för min del, fick sällskap av Sofia hemma som ett litet mentalt stöd, tog mig iväg på träning för att komma på andra tankar. Behövdes. Kom hem, hyperventilerade av gråt. Jag känner mig så himla liten, så naken på nåt sätt. Jag skakar. Jag har skakat hela dagen. Jag skakar fortfarande.

Imorgonbitti är det dags. tog nyss 8 tabletter, anti-svullnadstabletter, ska ta 8 till imorgonbitti. Ska upp 4 inatt och sätta på embla plåster. Imorgon 07.30 befinner jag mig på sjukhuset och runt 08.30-09.00 somnar jag. Däremellan får lugnande, sätter in flygplanet i armen o.s.v. Dom kommer flytta fram min överkäke ca. 3-4 mm. Vilket innebär att dom sågar isär hela min överkäke från övriga benet, dom sågar tvärs över hela överläppen fast på insidan ungefär. Dom fäster en skruv i pannan som lämnar ett rött märke. dom skruvar fast käken i sin nya position. 2 timmar senare får jag vakna. Mer vet jag inte. Hur jag känner då vet jag inte. Men jag vet att jag är livrädd nu.
Nu ska jag ta lugnande och somna. Som jag längtat efter denna stund, men som ja önskar att denna stund inte fanns nu, mer än nåt annat.
Tänk att ett nytt JAG inleds imorgon, ett nytt kapitel i mitt liv. Den JAG jag alltid velat känna. Att jag efter morgondagens ingrepp kommer känna min 24-timmars käkvärk, slippa konstant känna mig annorlunda och fulare, konsant slippa den huggande smärtan i hjärtat när jag ser någon annan le och det leendet bara strålar. Att jag ska få slippa önska att jag var som den. Att jag från och med morgondagens operation ska slippa känna smärtan i hjärtat så fort jag öppnar munnen. Att jag ska kunan få ställa mig upp, rak i ryggen och le. Ställa mig framför kameran och bara vara. Okej, efter att käken har läkt får jag uppleva detta. Men vet ni. För mig är det större än nåt annat jag upplevt. Som jag längtat. Men fan va jag är rädd. Jag har aldrig känt mig så ynklig, så utlämnad, utlämnad i någon annans händer, aldrig känt mig så splittad. Rädsla med ren och skär lycka. Just nu: Mest rädsla.