Linnea Lundin -

Efteråt

Okej, idag är första dagen då jag harft någorlunda kraft, så jag tänkte knåpa ihop en liten resumé av tiden hittils.

Torsdag, operationsdag. Var så rädd så jag inte visste vad jag gjorde. Kom i en annan värld, hörde inget av vad mamma sa utan svarade bara: Jag vill inte. Lämnade hemmet utan skor och märkte det knappt. Satt och skakade i hela kroppen, bokstavligt talat, fram till jag sövdes runt 9. När jag väl somnar minns jag inget av, de sista jag minns är den unga sjuksköterskan som säger: Snart ska vi börja föra in sömnmedlet. Sen var jag helt plötsligt på uppvakningen. Förstod inte riktigt att det var över, minns mama sittandes bredvid, konstant puffandes på min arm och sa åt mig att andas. Jag slutade tydligen med det hela tiden p.g.a. morfinet.

Kommer ifrån uppvakningen runt 3. Hyfsat omtumlad, vinglig och skakig. Så fort jag reser mig rinner blod ur näsan. Dom fick problem att föra ner slangarna genom min näsa och svalj eftersom jag har väldigt trånga sådana så jag har sår nu sår hela vägen ner i magen. Spyr upp rent blod 2 gånger. Är allmänt borta hela dagen. Får besök av hela familjen & vänner som Jasmina, Sanna, Malin, Julia, Josse, Erika, Sofia, Julia och Per. Jag har världens finaste vänner. Morfindoser och dropp står för dagens kost då att dricka är i princip en omöjlighet. Sover kvar på sjukhuset, bredvid Alice som pratar konstant så öronproppar är ett måste. Blir väckt ca. 4 gånger under natten då jag ska få nya doser av smärtstillande o.s.v.
Mamma kommer upp på morgonen igen, en tur ner på röntgen vid 10 och jag är fortfarande helt omtumlad. Att öppna munnen är en kamp, att kontrollera käkarna är svårt så jag dregglar det mesta på sidan, får torka ur munnen på dreggel eftersom jag inte har någon egen kraft att svälja den.
Får besök av hela familjen + Anna och Fia. Myser i sjukhusmiljö med rinnande näsa, stelt, uppsvullet ansikte och dropp. En helt vanlig fredag. (?).
Fredagsmys med blåbärssoppa och Idol med mamma och Gustav, sen åker jag hem vid 10 på permission.
03.30 vaknar jag hemma, skrikandes av smärtor. Har aldrig känt sån enorm smärta i hela mitt liv. Jag fick kramp i hela magen och smärtan spreds sig upp mot hjärtat. Skriker ring ambulans till mamma och vi åker akut in till sjukhuset. Alla tankar svartnar, jag blir vit i ansiktet och hela kroppen skakar hysteriskt. Tänderna hackar som aldrig förr, vilket resulterar i att käken skakar febrilt och smärtan ökar. Mycket krångel med otrevlig akutpersonal, polisen fick hjälpa oss in och andra patienter fick säga till kärringen som skjutsade mig i rullstolen att jag behövde hjälp, då jag satt där och skrek av smärta. Läggs in på sjukhuset igen och dom konstaterar att jag fått en reaktion av alla starka läkemedel och för lite mat. får svälja bedövande medel och blir bedövad i hela munnen, halsen och ända ner i magen. Attackerna återkommer under natten, jag känner att dom är där, men jag känner ingen smärta. Får åka hem igen vid 11 på lördag morgon.

Sen hemma har allt varit upp och ner, psyket, den kroppsliga orken och smärtan. Legat som en klubbad säl då jag varit halvt nerdrogad konstant ända fram till tisdag morgon. Då sa kroppen nej. Jag kände att jag inte klarade av mer läkemedel. Det sa bara stopp. Börjar med bara vanliga alvedon och Ipren på tisdag förmiddag, men inget av dessa biter. Fruktansvärd molande värk hela dagen och 2 attacker. Ungefär 45 min efter alvedon/ipren intaget fick jag en panikångest attack, en runt 1 och en runt 5 på eftermiddagen. Det svartnar totalt i tankarna, jag sitter och låter men jag har absolut ingen kontroll över det själv. Armarna blir ryckiga och jag vet inte vad jag gör med musklerna, samtidigt som jag får ren panik och det känns som om hela kroppen vänds ut och in på mig. Läkarnas förklaring: Kroppens sätt att säga nej till alla dessa läkemedel.
Sover knappt något alls p.g.a. den fruktansvärda smärta jag har. Man verkligen kände att dom sågat itu halva ansiktet, inget fick smärtan att minska. Vaknar 3 på natten i ren panik av smärta. Rent ut sagt outhärdlig smärta. Jag visste jag skulle ha smärta, det är logiskt. Men ärligt skulle jag aldrig kunna drömma om en sådan smärta. Mamma ringer läkare igen och får rådet att ge mig starkare värktabletter, trots kroppens tidigare reaktioner endast för det var så illa. Lyckas sova i 3 timmar efter det, och där var nog vändningen. För idag har ipren/alvedon bitit och jag har orkat varit uppe och haft lite energi, lite mer livsglädje. Återbesök på sjukhuset och allt såg jättefint ut. Började äta lite mat igår, potatismos. Ärligt topp 10 bland de godaste jag ätit i hela mitt liv. Mamma beskrev mig som ett barn på julafton. Fått i mig samma idag, plus någon barnmatsburk. Dock kopplade dom ihop mina käkar med gummisnoddar idag så jag inte kan öppna munnen, Jag får alltså inte ens in ett sugrör emellan. Dom gör de ju inte lättare om man säger så.
Nu börjar smärtan komma igen, ska snart få ta mig en av de starkare tabletterna och somna. För sömna när jag tagit dom, de kan ni ge er tusan på att jag gör. Igårnatt hade jag tillochmed hallucinationer av dom. Snacka om effekt.