Jag har fastnat med händerna i marken, i minnet från en mardröm
Somnade direkt efter frukosten trots att jag vaknade 12 från nattens sömn. Kroppen är helt slut hela tiden, förklaringen är tydligen att all energi går åt till att återhämta kroppen efter operationen. Och jag har tydligen rubbat kroppens normala bana, så jag missar nån måltid och är vaken dom timmarna då kroppen reparerar sig som sämst och därför sover jag på dagen då kroppen hamnar ur balans. Någonting sånt. Anna och Julia kom förbi nånstans emellan att ja skjutsade/hämtade bror på träning och jag och den andra brodern hade lite middags-kvalitetstid.
Mer seriös bild än så får ni inte, för ja är totalt ur balans ikväll. Skapat en tipptopp lista på Spotify, lyssna här, för att försöka rensa tankar, varvar med partymusik för att känna glädjen i kroppen, och ballar ur i några sms och FB-konversationer.
Förövrigt känns livet skruvat och jag känner mig helt utelämnad från verkligheten. Mina fina vänner kommer hit, berättar historier, jag skrattar, jag vill gråta. Men på nåt sätt tar jag liksom inte riktigt in det eftersom jag inte kan se det med egna ögon. För jag känner mig helt isolerad. Som att jag inte tillhör den värld dom lever i. 2 veckor börjar nu kännas som 2 månader. Jag vill vara med och kunna skratta med dom, inte åt dom. Och jag vill se verkligheten och se hur jag reagerar. För ja, besviken är jag. Men samtidigt tänker jag, hur ska jag reagera för att reagera rätt? Eller finns det rätt och fel i vårat samhälle? Alla spelar på sina egna regler.
Kommentarer
Trackback
