Linnea Lundin

I fredags kämpade jag mig igenom jobb 8-16 på Rema med feber. Och ca. 3 timmars sömn på det. Toppa det med inflyttningsfest + födelsedagsfirande av Emil här hos oss. Slutkörd Linnea. 

Hade iallafall en kul kväll då mina jobbarkompisar Frida & Sophia kikade över med respektive roomies, några Umeå-tjejer som vi festat med några helger tidigare och Robin. Hände en del knasiga grejer, mycket alklohol och en snodd pizza. Jag menar, vem fan snor en pizza? 

Lördagen slappade vi hela dan och käkade bakismat iform av en baguette i ugnen. På kvällen kom en av mina känslobomber. 

 

Det är någonting jag är van vid. Förstår inte riktigt hur min kropp fungerar, men den får sånadär riktiga känslourladdningar jag får med jämna mellanrum. Jag grinar okontrollerat över allt och det gör verkligen fysiskt ont i hjärtat och hela kroppen. Jag kryper ihop i fosterställning och isande vindar iler genom hela kroppen, med start i hjärtat. 

Men som idag, då mår jag bättre. Vissa av gångerna är det någon händelse som drar igång det hela, fast då kan det ofta leda till en panikångestattack. Men som nu, när ingen speciell händelse skett, då kommer dom såhär. Alltså inte i panikångest, utan mer i en rejäl smäll och chock av känslor i fysisk smärta. 

Minns förra hösten, tror aldrig jag haft så många panikångestattacker som då. Men nu mår jag bättre, på så många plan än vad jag gjorde då. Men ändå finns det så mycket känslor inom mig. Och även dom måste ut. Då i sånnahär urladdningar. Det är bara nåt som kroppen väljer att göra, vare sig jag vill det eller inte. Bättre än så kan jag inte förklara det, även om jag inte riktigt förstår mig på min egna kropp när det sker. 

 

Söndagen har spenderats med solen som skinit över Oslo, medan jag har hört att Gävle täckts med snö. Film, pepparkaksbak och adventspynt. Söndagar ska inte vara mer aktiva än så. Och här i Oslo stängs allt på söndagar. Typ inte en enda mataffär är ens öppet, hela staden somnar in. 

Nu ska jag somna till nåt avsnitt på webbtvn. Godnatt.