Linnea Lundin

Jag tatuerade mig på Redrum här i Gävle av en jätteduktig tjej.

Ärligt talat så var jag inte så nervös, jag höll mig rätt lugn innan. Och jag trodde verkligen att det skulle göra mycket mer ont än vad det faktiskt gjorde. Ja, det kändes, men jag kunde ligga ner avslappnat och prata hela tiden, så det var inte så farligt faktiskt. Punktvis kändes det lite mer, och några grimarser dök upp i ansiktet, exempelvis vid ryggraden. Men det gjorde som sagt mycket mindre ont än vad jag trodde!

Jag byggde hela tiden upp det psykiskt i mina tankar "Klarade jag operationssmärtan så är väl dehär en baggis". Och "Har jag klarat av att ha en smärta i mina käkar 24 timmar om dygnet i 1,5 år, då ska jag bannde mig klara av dehär på under en timme".

Eftersom jag har blivit så pass van vid smärta, tror jag min smärtgräns har stigit och jag brukar i vanliga fall vara livrädd inför sånahär saker. Men nu, lyckades jag bygga bort det mentalt. Och samtidigt är dethär ett viktigt steg för mig. Ett bevis för att jag klarat mig igenom vissa saker i livet, vilket nog sporrade mig ännu mer.

Hur som haver så är jag sjukt nöjd med den!