So long, of everything you didn't know
Aldrig kunde jag tro att jag operationen skulle ta på mig så mycket psykiskt som den faktiskt gjorde. Läkarna har förklarat i omgångar, jag har nickat och trott mig förstå. Men aldrig i världen kunde jag förstå. Jag fick höra om en kille nyligen, som genomgått samma operation som mig. Han hade gråtit konstant i en månad och saknade sitt gamla jag. Jag förstår honom. Jag har gjort samma sak. Fast gråtit inombors. Precis på samma sätt.
Missförstå mig inte, mitt livs lyckligaste ögonblick är samtidigt operationen. Men det är på ett sätt som aldrig går att förklara för en person som inte genomgått samma sak.
Man känner sig totalt nedbryten, liten, ynklig och genomskinlig. Jag har aldrig varit så rädd för omvärlden som nu. Eller speciellt som då när jag skulle tillbaka till vardagen efter operationstiden.
Jag är fortfarande inte helt återuppbygd. Det är med ett nytt ansikte man möter världen. Ett man inte känner själv. Jag har fortfarande inte lärt mig hantera käkarna och musklerna. Jag har inte lärt mig hur jag ska le. För ingenting fungerar som förut. Dom är liksom placerade på ett annat sätt an vad jag är van vid. Och först nu har nerverna kommit igång ordentligt i tungan, alltså 5 månader efter operationen. Stelheten sitter fortfarande kvar, och lite ansträngt är det att prata. Men sen, att man inte känner igen sin egen kropp, men ska spela den som om det är jag inför alla andra. Det är sjukt påfrestande.
Jag blir fortfarande lika förvånad varje gång jag ser ett kort på mig själv, för jag inte vant mig vid att dehär är jag. Men hur väl jag än försöker, så går det verkligen inte att förklara. Hur det känns eller hur det tär på en. Hur man ska lära upp sig själv att det här är jag nu. Lära upp sig själv att såhär ska jag använda mina käkar. Lära sig acceptera att den gamla jag inte finns längre.
Något jag länge längtat efter, men som är så extremt jobbigt. Krocken bland mellan dessa känslor sätter kroppen och psyket i obalans. Allt jag vill just nu är att få vara bekväm. Hitta mig själv. Få le. Få le och känna mig avslappnad. Det är det jag drömt om sen jag var liten.
Kommentarer
Postat av: ERIKA EDORSSON
Det kommer bli bättre med tiden och då kommer du vara lyckligare än någonsin!!
Postat av: catharina
ja det tycker jag.. dock har jag ju provvecka tills på tisdag, men sen så! vi får bestäma en dag :) puss!
Postat av: Anna
Du har vart så duktig som kämpat varje dag! Men snart så släpper allt förhoppningsvis och då kommer du se på dig själv och livet på ett lyckligare sätt. Fortsätt kämpa <3
Postat av: Martina Å
Förstår att det känns konstigt! efter att jag tog ut den där ställningen så har jag inte fattat hur jag ska le. har ju alltid gömt mig och nu ska man le för hela världen. Det är ju naturligtvis inte samma sak men snart kommer du får vänja om dig igen vännen. Jag tycker att du är så otroligt fin och med tiden kommer det kännas bättre, det vet du ju också! Kram på dig
Trackback
