På tiden
Såg igår att Monki skapat sig en webbshop - Lycka!
I shut the world outside until the lights come on
Jag har fått en fråga angående min operation jag tänkte besvara - Varför jag opererat mig?
Jag har haft tandställning ända sedan jag gick i andra klass på mellanstadiet, alltså när jag var runt 8 och är inne på mitt tionde år nu. Alltid haft problem med tänderna och även käken. Så alla dessa år med tandställning har varit en förberedelse inför denna operation, dom har ställt dom till rätta och en käkoperation krävdes för att slutfölja det. Min underkäke stackfram, alltså underbett, och min överkäke var för långtbak, så jag har haft ett ganska insjuknet ansikte. Utan denhär operationen hade alla år med tandställning och diverse små ingrepp vara förgäves och det skulle gå tillbaka, så en operation med att flytta fram överkäken var nödvändig.
Man kan antingen flytta bak underkäken, eller som i mitt fall fram överkäken, eller både och. Men eftersom det endast var 4 mm som behövdes flyttas i mitt fall ansåg läkaren att ta överkäken var bättre, efterom jag ananrs hade fått ett väldigt platt ansikte (tänk er att dra bak den utskjutande hakan och ha kvar den insjukna överkäken.. ja logiken säger ju sitt).
Dessutom var käken sned, mitt bett passade inte ihop alls, så bet jag normalt var undertänderna famför övertänderna, och framtänderna var inte i kontakt med underframtänderna, jag bet alltså helt snett. Om ni själva försöker lägga underkäken åt höger, så hela munnen blir sne, då har ni mitt normala bett förut, fast inte så extremt. Så hela tiden var jag tvungen att anstränga mig för att lägga det "rakt" och detta skapade såklart påfrestningar för min käke och jag hade smärta 24 timmar om dygnet. Mer eller mindre vid olika tillfällen, vilket ofta ledde till migrän och nu även på slutet svårare för mig att prata tydligt. Jag liksom kände hela tiden hur hela munnen låg fel och slappnade aldrig av.
Men nu, efter operationen, biter jag som man ska och käken kan slappna av. När käken har läkt kommer jag slippa min dagliga smärta. Vet inte hur många år jag väntat på dethär.
Så nu, enligt min tandläkare, har jag ca 4-6 månader kvar av tandställning (synlig sådan åtminstone), och jag kan inte längta mer!
* Det blåa strecket visar vart dom sågade isär min käke, alltså så hela överkäken var lös och hängde. Inklusive näsbenet där strecket korsar, så jag får inte nysa mig på en månad. Dom har gjort det från insidan, så inga ärr syns på utsidan, utan det är hela munnen som är full av stygn. Käken sitter nu åter fast igen med 4 skruvar.
* Där den röda pricken är, har jag även nu ett rött märke som kommer försvinna tidsnog, efter en skruv dom skruvade in under operationen. Den användes till att mäta och se till att käken hamnade rakt o.s.v.
I don't want the world to see me, 'Cause I don't think that they'd understand
" Nu är musiken igång igen, nu börjar Linnea må bättre! "
Så utbrast mamma igår, och de ligger nåt i der. Det hände nåt då, de liksom vände. Nu känner jag mig som en människa med smärta, tidigare kände jag mig inte ens som en människa. Mer som en stor böld, eller en grovt utveclingsstörd och skadad 3 åring som inte klarar av något.
Så trots lågt humör idag startar jag nu musiken på hög volym igen, för att faktiskt intala mig att de är på bättringsvägen. Livsgnistan är åter! Måste bara gräva fram den idag, så som den var där igår.
Ska man va fin får man lida pin
Låg dag. Är så fruktansvärt less på dehär nu. Vill kunna leva, slippa ha ont, prata ordentligt och äta en god måltid. Positivt är iallafall att de går framåt, kan öppna munnen lite mer idag, alltså prata lite bättre. Så jävla skönt!
we could try to live the way of which you speak, Taste the milk of your mother earth's love
Nudlar, Style by läsning och Gavin DeGraw på spotify. Jag har liksom fått tillbaka livslusten och kraften. Även ny design på G.
Like a rocksar
Inte är det synd om mig inte, I'm living like a rockstar, right?
So, whatever you say
Har de gått för långt om man vaknar mitt i natten av en marddröm om wordfeud?
Efteråt
Okej, idag är första dagen då jag harft någorlunda kraft, så jag tänkte knåpa ihop en liten resumé av tiden hittils.
Torsdag, operationsdag. Var så rädd så jag inte visste vad jag gjorde. Kom i en annan värld, hörde inget av vad mamma sa utan svarade bara: Jag vill inte. Lämnade hemmet utan skor och märkte det knappt. Satt och skakade i hela kroppen, bokstavligt talat, fram till jag sövdes runt 9. När jag väl somnar minns jag inget av, de sista jag minns är den unga sjuksköterskan som säger: Snart ska vi börja föra in sömnmedlet. Sen var jag helt plötsligt på uppvakningen. Förstod inte riktigt att det var över, minns mama sittandes bredvid, konstant puffandes på min arm och sa åt mig att andas. Jag slutade tydligen med det hela tiden p.g.a. morfinet.
Kommer ifrån uppvakningen runt 3. Hyfsat omtumlad, vinglig och skakig. Så fort jag reser mig rinner blod ur näsan. Dom fick problem att föra ner slangarna genom min näsa och svalj eftersom jag har väldigt trånga sådana så jag har sår nu sår hela vägen ner i magen. Spyr upp rent blod 2 gånger. Är allmänt borta hela dagen. Får besök av hela familjen & vänner som Jasmina, Sanna, Malin, Julia, Josse, Erika, Sofia, Julia och Per. Jag har världens finaste vänner. Morfindoser och dropp står för dagens kost då att dricka är i princip en omöjlighet. Sover kvar på sjukhuset, bredvid Alice som pratar konstant så öronproppar är ett måste. Blir väckt ca. 4 gånger under natten då jag ska få nya doser av smärtstillande o.s.v.
Mamma kommer upp på morgonen igen, en tur ner på röntgen vid 10 och jag är fortfarande helt omtumlad. Att öppna munnen är en kamp, att kontrollera käkarna är svårt så jag dregglar det mesta på sidan, får torka ur munnen på dreggel eftersom jag inte har någon egen kraft att svälja den.
Får besök av hela familjen + Anna och Fia. Myser i sjukhusmiljö med rinnande näsa, stelt, uppsvullet ansikte och dropp. En helt vanlig fredag. (?).
Fredagsmys med blåbärssoppa och Idol med mamma och Gustav, sen åker jag hem vid 10 på permission.
03.30 vaknar jag hemma, skrikandes av smärtor. Har aldrig känt sån enorm smärta i hela mitt liv. Jag fick kramp i hela magen och smärtan spreds sig upp mot hjärtat. Skriker ring ambulans till mamma och vi åker akut in till sjukhuset. Alla tankar svartnar, jag blir vit i ansiktet och hela kroppen skakar hysteriskt. Tänderna hackar som aldrig förr, vilket resulterar i att käken skakar febrilt och smärtan ökar. Mycket krångel med otrevlig akutpersonal, polisen fick hjälpa oss in och andra patienter fick säga till kärringen som skjutsade mig i rullstolen att jag behövde hjälp, då jag satt där och skrek av smärta. Läggs in på sjukhuset igen och dom konstaterar att jag fått en reaktion av alla starka läkemedel och för lite mat. får svälja bedövande medel och blir bedövad i hela munnen, halsen och ända ner i magen. Attackerna återkommer under natten, jag känner att dom är där, men jag känner ingen smärta. Får åka hem igen vid 11 på lördag morgon.
Sen hemma har allt varit upp och ner, psyket, den kroppsliga orken och smärtan. Legat som en klubbad säl då jag varit halvt nerdrogad konstant ända fram till tisdag morgon. Då sa kroppen nej. Jag kände att jag inte klarade av mer läkemedel. Det sa bara stopp. Börjar med bara vanliga alvedon och Ipren på tisdag förmiddag, men inget av dessa biter. Fruktansvärd molande värk hela dagen och 2 attacker. Ungefär 45 min efter alvedon/ipren intaget fick jag en panikångest attack, en runt 1 och en runt 5 på eftermiddagen. Det svartnar totalt i tankarna, jag sitter och låter men jag har absolut ingen kontroll över det själv. Armarna blir ryckiga och jag vet inte vad jag gör med musklerna, samtidigt som jag får ren panik och det känns som om hela kroppen vänds ut och in på mig. Läkarnas förklaring: Kroppens sätt att säga nej till alla dessa läkemedel.
Sover knappt något alls p.g.a. den fruktansvärda smärta jag har. Man verkligen kände att dom sågat itu halva ansiktet, inget fick smärtan att minska. Vaknar 3 på natten i ren panik av smärta. Rent ut sagt outhärdlig smärta. Jag visste jag skulle ha smärta, det är logiskt. Men ärligt skulle jag aldrig kunna drömma om en sådan smärta. Mamma ringer läkare igen och får rådet att ge mig starkare värktabletter, trots kroppens tidigare reaktioner endast för det var så illa. Lyckas sova i 3 timmar efter det, och där var nog vändningen. För idag har ipren/alvedon bitit och jag har orkat varit uppe och haft lite energi, lite mer livsglädje. Återbesök på sjukhuset och allt såg jättefint ut. Började äta lite mat igår, potatismos. Ärligt topp 10 bland de godaste jag ätit i hela mitt liv. Mamma beskrev mig som ett barn på julafton. Fått i mig samma idag, plus någon barnmatsburk. Dock kopplade dom ihop mina käkar med gummisnoddar idag så jag inte kan öppna munnen, Jag får alltså inte ens in ett sugrör emellan. Dom gör de ju inte lättare om man säger så.
Nu börjar smärtan komma igen, ska snart få ta mig en av de starkare tabletterna och somna. För sömna när jag tagit dom, de kan ni ge er tusan på att jag gör. Igårnatt hade jag tillochmed hallucinationer av dom. Snacka om effekt.
Min kylmask. Räddaren i nöden!
Blåbärssoppa, sjukhusgott!
Drickbart, papper, lepsyl och kort från fina vänner.
Senaste dagarnas kost. Smarrigt.
" Som ett barn på julafton "
Torsdag, operationsdag. Var så rädd så jag inte visste vad jag gjorde. Kom i en annan värld, hörde inget av vad mamma sa utan svarade bara: Jag vill inte. Lämnade hemmet utan skor och märkte det knappt. Satt och skakade i hela kroppen, bokstavligt talat, fram till jag sövdes runt 9. När jag väl somnar minns jag inget av, de sista jag minns är den unga sjuksköterskan som säger: Snart ska vi börja föra in sömnmedlet. Sen var jag helt plötsligt på uppvakningen. Förstod inte riktigt att det var över, minns mama sittandes bredvid, konstant puffandes på min arm och sa åt mig att andas. Jag slutade tydligen med det hela tiden p.g.a. morfinet.
Kommer ifrån uppvakningen runt 3. Hyfsat omtumlad, vinglig och skakig. Så fort jag reser mig rinner blod ur näsan. Dom fick problem att föra ner slangarna genom min näsa och svalj eftersom jag har väldigt trånga sådana så jag har sår nu sår hela vägen ner i magen. Spyr upp rent blod 2 gånger. Är allmänt borta hela dagen. Får besök av hela familjen & vänner som Jasmina, Sanna, Malin, Julia, Josse, Erika, Sofia, Julia och Per. Jag har världens finaste vänner. Morfindoser och dropp står för dagens kost då att dricka är i princip en omöjlighet. Sover kvar på sjukhuset, bredvid Alice som pratar konstant så öronproppar är ett måste. Blir väckt ca. 4 gånger under natten då jag ska få nya doser av smärtstillande o.s.v.
Mamma kommer upp på morgonen igen, en tur ner på röntgen vid 10 och jag är fortfarande helt omtumlad. Att öppna munnen är en kamp, att kontrollera käkarna är svårt så jag dregglar det mesta på sidan, får torka ur munnen på dreggel eftersom jag inte har någon egen kraft att svälja den.
Får besök av hela familjen + Anna och Fia. Myser i sjukhusmiljö med rinnande näsa, stelt, uppsvullet ansikte och dropp. En helt vanlig fredag. (?).
Fredagsmys med blåbärssoppa och Idol med mamma och Gustav, sen åker jag hem vid 10 på permission.
03.30 vaknar jag hemma, skrikandes av smärtor. Har aldrig känt sån enorm smärta i hela mitt liv. Jag fick kramp i hela magen och smärtan spreds sig upp mot hjärtat. Skriker ring ambulans till mamma och vi åker akut in till sjukhuset. Alla tankar svartnar, jag blir vit i ansiktet och hela kroppen skakar hysteriskt. Tänderna hackar som aldrig förr, vilket resulterar i att käken skakar febrilt och smärtan ökar. Mycket krångel med otrevlig akutpersonal, polisen fick hjälpa oss in och andra patienter fick säga till kärringen som skjutsade mig i rullstolen att jag behövde hjälp, då jag satt där och skrek av smärta. Läggs in på sjukhuset igen och dom konstaterar att jag fått en reaktion av alla starka läkemedel och för lite mat. får svälja bedövande medel och blir bedövad i hela munnen, halsen och ända ner i magen. Attackerna återkommer under natten, jag känner att dom är där, men jag känner ingen smärta. Får åka hem igen vid 11 på lördag morgon.
Sen hemma har allt varit upp och ner, psyket, den kroppsliga orken och smärtan. Legat som en klubbad säl då jag varit halvt nerdrogad konstant ända fram till tisdag morgon. Då sa kroppen nej. Jag kände att jag inte klarade av mer läkemedel. Det sa bara stopp. Börjar med bara vanliga alvedon och Ipren på tisdag förmiddag, men inget av dessa biter. Fruktansvärd molande värk hela dagen och 2 attacker. Ungefär 45 min efter alvedon/ipren intaget fick jag en panikångest attack, en runt 1 och en runt 5 på eftermiddagen. Det svartnar totalt i tankarna, jag sitter och låter men jag har absolut ingen kontroll över det själv. Armarna blir ryckiga och jag vet inte vad jag gör med musklerna, samtidigt som jag får ren panik och det känns som om hela kroppen vänds ut och in på mig. Läkarnas förklaring: Kroppens sätt att säga nej till alla dessa läkemedel.
Sover knappt något alls p.g.a. den fruktansvärda smärta jag har. Man verkligen kände att dom sågat itu halva ansiktet, inget fick smärtan att minska. Vaknar 3 på natten i ren panik av smärta. Rent ut sagt outhärdlig smärta. Jag visste jag skulle ha smärta, det är logiskt. Men ärligt skulle jag aldrig kunna drömma om en sådan smärta. Mamma ringer läkare igen och får rådet att ge mig starkare värktabletter, trots kroppens tidigare reaktioner endast för det var så illa. Lyckas sova i 3 timmar efter det, och där var nog vändningen. För idag har ipren/alvedon bitit och jag har orkat varit uppe och haft lite energi, lite mer livsglädje. Återbesök på sjukhuset och allt såg jättefint ut. Började äta lite mat igår, potatismos. Ärligt topp 10 bland de godaste jag ätit i hela mitt liv. Mamma beskrev mig som ett barn på julafton. Fått i mig samma idag, plus någon barnmatsburk. Dock kopplade dom ihop mina käkar med gummisnoddar idag så jag inte kan öppna munnen, Jag får alltså inte ens in ett sugrör emellan. Dom gör de ju inte lättare om man säger så.
Nu börjar smärtan komma igen, ska snart få ta mig en av de starkare tabletterna och somna. För sömna när jag tagit dom, de kan ni ge er tusan på att jag gör. Igårnatt hade jag tillochmed hallucinationer av dom. Snacka om effekt.
Min kylmask. Räddaren i nöden!
Blåbärssoppa, sjukhusgott!
Drickbart, papper, lepsyl och kort från fina vänner.
Senaste dagarnas kost. Smarrigt.
" Som ett barn på julafton "
Never cross the lines
Tänkte återkomma till bloggen lite senare ikväll, ska först äta min barnmatsburk mamma ska servera. Haha, nästan patetiskt.
Utanför sjukhuset - dags för återbesök!
Utanför sjukhuset - dags för återbesök!
Tänkte försöka mig på ett snabbt inlägg in...
Tänkte försöka mig på ett snabbt inlägg innan mina smärtstillande kickar igång å jag däckar som en överkörd säl. Haft noll ork idag, ungefär som alla andra dager. Orken räcker till sex and the city just nu, knappt de. Och ja kan inte ljuga å säga att jag mår bra, för de gör jag verkligen inte. Jag lever i ett helvete till vardag just nu. Tur Julia räddade några timmar av min eftermiddag, trots att ja kände mig lika ner klubbad då som annars. Men tack för att du finns, å tack för världens finaste halsband. Ja har tamefan världens finaste vänner. De värmer sjukt bara när ni skriver, ja vill gråta av lycka. Synd bara att de gör för ont. Och tack Julia för idag. Godnatt.
Vaken? Ja. Men knappt levande.
Vaken? Ja. Men knappt levande.
Asså ge mig chips å dipp nu!!!!! Desperat....
Asså ge mig chips å dipp nu!!!!! Desperat. Orkar inte äta flytande som ja ändå bara dregglar ut igen. Fina liv.
Forward
Idag har jag haft hemskt ont. Nu ska ja få mer smärtstillande och se några avsnitt av Sex and the city.
Okej, nu är ja hemma igen efter nattens kr...
Okej, nu är ja hemma igen efter nattens kramper. Nu är ja helt slut. Hörs senare
Tillbaka
Inte lika mycket hemma längre. Vaknade för 20 min sen i min sjukhussäng eftersom vi fick åka in superakut inatt igen runt 4. Drama. Kan berätta mer sen, nu väntar ja på att mitt smärtstillande ska börja värka.
Hemma
Hemma
Ett tack
Sängen jag ligger i är alldeles för kort. Men de jag egentligen kom in för att säga var tack. Tack alla fina som kom och hälsade på mig igår, tack för alla hälsningar och sms både innan och efter, tack för er omtanke och kärlek. Gjorde de inte så ont skulle ja grina av er kärlek. TACK!
Jag lever!
Okej, operationen är avklarad och den gick bra, bättre än förväntat sa kirurgen.
Status nu: ligger i en 4-sal med tre 60+are som snarkar som ånglok och varav en av dom är dementa Alice som ligger å skriker för tillfället. När hon inte skriker snarkar hon som 2 ånglok, rabblar sitt telefonnummer ca. 6447829927 gånger på raken och ber om att få komma till ett sjukhus. Mysig hon dendär Alice.
Jag då? Jo jag har svin ont. Har vaknat 3 gånger inatt å klagat på smärta, men de enda dom gett mig nu på natten har varit Alvedon. Dom fattar inte att de inte hjälper. Å nu kan dom inte ge mig nåt före 8 då Alvedonen är ur. Ja längtar efter morfin som ja fick igår! Nu har ja en kylmask på mig som ska dämpa svullnaden å ja har blivit väckt hela natten för diverse dropp o.s.v. Ja är svullen å kan inte stänga munnen så den torkar i princip fast, dricka är en utmaning och desamma att gå på toa. När ka reser mig/ sätter mig upp rinner de blod ur näsan. Ja har även spytt rent blod. Jorå, lever fina livet ja. Men de är så de står till!
Öppnar upp, försöker reflektera
Var som sagt på sjukhuset hela förmiddagen med mamma som sällskap. Besökte 4 olika ställen, träffade x antal olika läkare o.s.v. tog prover, grät, tog prover, skakade, fick info och grät lite till. Jag är livrädd.
Mötte upp Lilja som också varit på sjukhuset och lunchade på Sibylla. Kort skoldag för min del, fick sällskap av Sofia hemma som ett litet mentalt stöd, tog mig iväg på träning för att komma på andra tankar. Behövdes. Kom hem, hyperventilerade av gråt. Jag känner mig så himla liten, så naken på nåt sätt. Jag skakar. Jag har skakat hela dagen. Jag skakar fortfarande.
Imorgonbitti är det dags. tog nyss 8 tabletter, anti-svullnadstabletter, ska ta 8 till imorgonbitti. Ska upp 4 inatt och sätta på embla plåster. Imorgon 07.30 befinner jag mig på sjukhuset och runt 08.30-09.00 somnar jag. Däremellan får lugnande, sätter in flygplanet i armen o.s.v. Dom kommer flytta fram min överkäke ca. 3-4 mm. Vilket innebär att dom sågar isär hela min överkäke från övriga benet, dom sågar tvärs över hela överläppen fast på insidan ungefär. Dom fäster en skruv i pannan som lämnar ett rött märke. dom skruvar fast käken i sin nya position. 2 timmar senare får jag vakna. Mer vet jag inte. Hur jag känner då vet jag inte. Men jag vet att jag är livrädd nu.
Nu ska jag ta lugnande och somna. Som jag längtat efter denna stund, men som ja önskar att denna stund inte fanns nu, mer än nåt annat.
Tänk att ett nytt JAG inleds imorgon, ett nytt kapitel i mitt liv. Den JAG jag alltid velat känna. Att jag efter morgondagens ingrepp kommer känna min 24-timmars käkvärk, slippa konstant känna mig annorlunda och fulare, konsant slippa den huggande smärtan i hjärtat när jag ser någon annan le och det leendet bara strålar. Att jag ska få slippa önska att jag var som den. Att jag från och med morgondagens operation ska slippa känna smärtan i hjärtat så fort jag öppnar munnen. Att jag ska kunan få ställa mig upp, rak i ryggen och le. Ställa mig framför kameran och bara vara. Okej, efter att käken har läkt får jag uppleva detta. Men vet ni. För mig är det större än nåt annat jag upplevt. Som jag längtat. Men fan va jag är rädd. Jag har aldrig känt mig så ynklig, så utlämnad, utlämnad i någon annans händer, aldrig känt mig så splittad. Rädsla med ren och skär lycka. Just nu: Mest rädsla.
Mötte upp Lilja som också varit på sjukhuset och lunchade på Sibylla. Kort skoldag för min del, fick sällskap av Sofia hemma som ett litet mentalt stöd, tog mig iväg på träning för att komma på andra tankar. Behövdes. Kom hem, hyperventilerade av gråt. Jag känner mig så himla liten, så naken på nåt sätt. Jag skakar. Jag har skakat hela dagen. Jag skakar fortfarande.
Imorgonbitti är det dags. tog nyss 8 tabletter, anti-svullnadstabletter, ska ta 8 till imorgonbitti. Ska upp 4 inatt och sätta på embla plåster. Imorgon 07.30 befinner jag mig på sjukhuset och runt 08.30-09.00 somnar jag. Däremellan får lugnande, sätter in flygplanet i armen o.s.v. Dom kommer flytta fram min överkäke ca. 3-4 mm. Vilket innebär att dom sågar isär hela min överkäke från övriga benet, dom sågar tvärs över hela överläppen fast på insidan ungefär. Dom fäster en skruv i pannan som lämnar ett rött märke. dom skruvar fast käken i sin nya position. 2 timmar senare får jag vakna. Mer vet jag inte. Hur jag känner då vet jag inte. Men jag vet att jag är livrädd nu.
Nu ska jag ta lugnande och somna. Som jag längtat efter denna stund, men som ja önskar att denna stund inte fanns nu, mer än nåt annat.
Tänk att ett nytt JAG inleds imorgon, ett nytt kapitel i mitt liv. Den JAG jag alltid velat känna. Att jag efter morgondagens ingrepp kommer känna min 24-timmars käkvärk, slippa konstant känna mig annorlunda och fulare, konsant slippa den huggande smärtan i hjärtat när jag ser någon annan le och det leendet bara strålar. Att jag ska få slippa önska att jag var som den. Att jag från och med morgondagens operation ska slippa känna smärtan i hjärtat så fort jag öppnar munnen. Att jag ska kunan få ställa mig upp, rak i ryggen och le. Ställa mig framför kameran och bara vara. Okej, efter att käken har läkt får jag uppleva detta. Men vet ni. För mig är det större än nåt annat jag upplevt. Som jag längtat. Men fan va jag är rädd. Jag har aldrig känt mig så ynklig, så utlämnad, utlämnad i någon annans händer, aldrig känt mig så splittad. Rädsla med ren och skär lycka. Just nu: Mest rädsla.
